Epilogen fortsätter, 30 år som kock i år 2023.
1993 bestämde jag mig att vara kock i 2 år. 2 år blev snart 5 år och jag flyttade till Stockholm. 2 år i Stockholm skulle jag ge mig själv, det blev nära på 4 år. Åren rullade på och sommaren 2007 fick jag frågan om jag ville bli krögare på Medevi Brunn. Frågan hade knappast ställts klar innan jag sa ja! Självklart skulle jag ta mig an Wärdshuset I Medevi, det var ju trots allt där jag hade jobbat 1994 en sommar. Jag skrev på i vanlig ordning utan att rådfråga min gode vän och affärsadvokat som jag hade lovat. Vad kunde gå fel på ett ställe som Medevi! Jag slog till med ett handslag så näven gick av nära på. Jag tackade nej till hotelldelen men ja till Wärdshuset. Med facit i hand så skulle jag tagit båda men jag hade visst glömt rådet att prata med affärsadvokaten, igen!
Påskrivet och klart, jag tog över i oktober efter att Vättershall hade stängt. Köket var rejält eftersatt och uppgörelse var att jag skulle fixa det mesta själv så som gammal snickare och att det senare skulle regleras ekonomiskt. Muntligt givetvis, jag litar på människor trots tidigare missöden. Svårt att lära gamla hundar sitta sägs det.
Jag ligger på knä och svetsar ny köksmatta i köket innan vi ens öppnat då en ung man kommer in i köket.
Han säger inte hej, han kommer rakt in och säger -"Jag ska gifta mig i juni nästa år, vad får jag för rabatt?"
Vad har jag gett mig in på, tänker jag. Det slutar med att de väljer den billigaste buffé som var mer tänkt att vara något som kanske serverades på en konferens efter en lunch, något enkelt, litet som tilltugg ungefär. Några år senare ringer en kvinna och undra om det GÅR att äta på Wärdshuset? Jag svarar att det går utmärkt. Jo hon förstår att det finns mat men går det att äta? Hon har en väninna som ätit en buffé vid ett bröllop där de inte blev mätta eller speciellt nöjda. Jag visste vilket bröllop det var, de som ville köpa med sig egen burkläsk eftersom jag tog 25 kronor för en flaska. Inte lätt att bli profet i sin egen hemstad kan jag lova.
Jag hade en romantisk bild av Medevi och dess Wärdshus, men erfarenhet från Stallmästargården i Stockholm så visste jag vad Wärdshuset skulle bli. Hårt jobb med fokus på detaljer, lättsamt trots vita dukar och anor från 1600 talet. Det skulle serveras klassiker, Biff Rydberg, Wallenbergare, röding, skage, sill och så vidare. Husmanskost på lunch men delvis även på kväll, goda drycker som ackompanjerar god mat. Krattade gångar, blommor i sin prakt, personal som satte gäster på piedestal. Gästen skulle få något utöver det vanliga som Motala erbjöd. Kostar inget extra att vara engagerad men kan kosta väldigt mycket mer om man inte är engagerad när gäster börjar svika krogen. Målet var klart för mig, vi skulle på lång sikt kunna bedriva verksamhet året om. Men först skulle vi servera julbord 2007. Vi kom upp i ca 1000 pers vilket vi kände oss nöjda med mitt ute i skogen ett par mil utanför Motala.
Sommaren 2008 kom och vi kunde dra igång ordentligt i Medevi samtidigt så var Vättershall igång. Det blev många resor varje dag mellan ställena för att vara behjälplig på båda ställena. Gäster undrade på båda krogarna var jag var. Åkte mest bil kändes det mellan olika sittningar. Men oj så många "vänner" jag fick. Telefonen kunde ringa när som helst till mig för att boka bord och liknande. En gång ringde "en vän" klockan 23 mitt i veckan och frågade om meny för ett eventuellt bröllop året därpå. Då skaffade jag en mobil till som riktiga vänner kunde ringa på. Några år senare hade jag lämnat ifrån mig det första numret och någon ny fick tyvärr samma nummer. När tydligen mina "vänner" ringt åtskilliga gånger skriker tydligen den nya abonnenten -"Den där conny är det någon jävla kändis?" Nej någon kändis var jag inte men "vänner" fanns det så länge jag drev krogar. Sen tystnade mobilen rejält. Både "vänner" och vänner slutade höra av sig. Ryggdunkarna blev färre och färre.
Vi jobbade alla hårt under säsongen, jag låg ideligen på om detaljer, tjatade, tjatade, tjurade, försökte förklara vad vårt mål var. Alla gjorde sitt bästa och vi var bra men åter så visste jag att vi kunde så mycket mer. Vi kunde bli bättre på frukost, bättre på lunch, bättre på middag, bättre i Schweizeriet, bättre på allt. Vi serverade bra drycker men ibland gick det fel som när cognac serverades i snapsglas. Eller dagarna efter vi haft personalfest och en i servisen som inte var med dricker alkohol till sin lunch i matsalen med motivering att hon inte fick sin del eftersom hon inte var med på festen. Sen undrar folk varför jag kunde bli så upprörd och förbannad. Något år efter den händelsen fick jag höra om den storyn på omvägar om hur arg jag kunde bli för ingenting. Den storyn överensstämde inte med vad som hände. Men visst blev jag förbannad fort, jag var ju upplärd av mina köksmästare att reagera och agera direkt. Gäst skulle ju få en sagolik upplevelse, nu efteråt vet jag att jag hade fel, att jag hade lärt mig fel och blivit precis som dem, de som jag såg upp till.
Men jag var noga med detaljer, de små detaljerna som gjorde skillnad, vitpeppar där det behövs, svartpeppar på annat. Stolar som står rätt, gardiner som hänger rätt, toaletten som är fräsch, fisken som skärs rätt, citron som blir perfekt skuren. Detaljer som är viktigt.
Tre och ett halvt år var jag krögare i Medevi, åtskilliga bröllop och fester som vi arrangerade, inte en enda bröllopsmeny var den andra lik, varje bröllop var unik utifrån gästens önskemål. 1000 tals gäster som åt lunch i Wärdshuset, alla var säkert inte nöjda men de flesta i varje fall. Några gnällde så förbenat mycket att jag bad dem att inte komma tillbaka för vi var inte bättre än så här.
Jag njöt verkligen att vara krögare i Medevi men allt har sin tid. Vi kämpade att kunna hålla öppet så mycket vi kunde men till slut så tog ekonomin slut. Det bar sig inte att hålla Wärdshuset öppet under vinteråret, att först skotta snö på vintern sen värma upp restaurang och laga mat blev för dyrt. Samtidigt som ett barn skulle komma till familjen, tiden och pengarna räckte inte till. Det var nu dags att lämna branschen 2011 jag var ju trots allt snickare. Men tiden i Medevi blev så där romantiskt som jag tänkte mig, jag och personal jobbade hårt och vi uppnådde nästan det jag hade önskat. Med tomma fickor så lämnade jag Medevi, stolt för vad som åstadkommits men och rätt vingklippt. Nu var jag klar som kock, nu skulle jag snickra. 7-16, sen vara pappa med lediga helger. Det var min framtid nu.
Telefonen tystnade åtminstone hos mig men den tjejen i Göteborg fick många samtal där de frågade efter Conny!