Epilogen fortsätter nu!
 
 
1993 startar mitt nya yrkesliv det som nu tycks vara livet ut men som skulle vara i endast 2 år.
 
 
 
 
2023 började jag skriva av mig, göra ett bokslut på mitt liv som kock.
Tanken var att skriva epilogen under det år som jag firade 30 år som kock, en slags vitbok till vem jag blev. Kanske få andra kockar att spegla sig själva i sitt ego, att kunna vakna upp i deras sätt att vara gentemot sina medarbetare. Vissa lär sig aldrig.
 
Det var inte så enkelt som jag trodde att skriva, hur ärlig skulle jag vara, hur utlämnande skulle jag vara mot chefer, kollegor och mig själv? Insåg rätt snabbt att jag var tvungen att utlämna en massa saker på grund av olika orsaker. Branchen har varit väldigt rå och tuff och jag blev en del av den så som mina chefer och kollegor var.
Ibland får jag frågan om hon eller han som jag jobbat med hur de är, de är ju såå trevliga i tv medans jag själv blev hård, kantig och kanske lite destruktiv menar de!
Jo då i tv är de trevliga men i köket var man skitnödig. En kock fick vid ett tillfälle en tallrik med mat kastad över den vita kockrocken, sås över hela bröstet. Han blev sedan ombedd att byta om och gå hem utan en ursäkt för att den kända köksmästaren hade en dålig dag.
Vid ett annat tillfälle drar en känd köksmästare ner en medarbetare på golvet och undrar om han vill ha stryk mitt under service. Som sous chef kunde man bli tillsagd av en känd köksmästare att tala om för medarbetare att de kunde söka sig ett nytt jobb, eller bara dra åt helvete. Köksmästare var då en trevlig person medans jag var den dåliga.
 
Vid ett tillfälle när jag var souschef blev jag och den andra souschef inkallade på högsta chefens kontor. Man ansåg från ledningen att servicepersonal hade blivit bekväma och inte följde de direktiv som hovmästare skulle styra över. Jag och min kollega skulle spela good cop, bad cop. Jag skulle vara The Bad Cop. Jag skulle skälla och min kollega skulle sedan stryka ett lugn över situationen. Det var vår order. Neka, Ja det kanske jag kunde gjort men det var inget man gjorde. Jag var uppväxt i ett hem med hot, våld och liknande pennalism så för mig var det en vardag. Det hade mina chefer märkt, jag hade ju blivit upplärd av den värste köksmästaren som förmodligen varit i ett svenskt restaurangkök. Om jag blev omtyckt, det kan ni gissa, men min kollega hade nog kunnat få pris som årets medarbetare.
 
Ni som läst så här långt minns att det senaste inlägget om epilogen slutade 2012 efter att ha lämnat Operakällaren. Jag skulle vara hemma mycket mer, satsa på familjen och rädda mitt äktenskap. Började jobba i Linköping som kökschef för flera restauranger. Där var ett av ledorden att alla hade lika värde. Det sociala arbetet var otroligt viktigt för företaget. Sen att de inte levde upp till det var en annan sak. Men i den vevan gick jag en ledarskapsutbildning, självupptagen kock som jag var så lyssnade jag inte på något, jag var ju upplärd att vara hård och kantig. Jag kunde hålla med om vissa saker i den utbildningen, så som jag hade blivit lärd men det mesta var ju helt fel, kände jag då.
 
Jag var på en föreläsning på 2 timmar, efter den mindes jag inget alls förutom avslutning. -"Men ibland om inte våra medarbetare vill ro i båten så måste vi slå åran i huvudet på den personen!" Att han hade under två timmar beskrivit att man som ledare ska visa hur man ror, vart man ska ro, skapa entusiasm för att vilja ro och så vidare det hörde jag inte. Jag slutade/uppsagd i Linköping eftersom jag inte kunde hålla med VD,n i hans sätt att vara. Att jag var lika dålig fast åt andra håll såg jag inte själv. Självinsikt saknar vi kockar väldigt ofta.
 
Efter det jobbet så var det jobbigt på många sätt. Från att haft ett underbart jobb som köksmästare på Operabaren till att inte ens veta vad jag ville göra var tufft mentalt. Äktenskapet blev sämre på grund av mitt ego. Jag började ta jobb på korta tider, ville bara ha ett jobb. Få ihop en trasig hjärna. Samtidigt som minnet började släppa fram fragment från ledarskapsutbildning. Jag kunde möta folk, privat eller i restaurang där personen hade ett för mig jobbigt sätt. När jag sedan tänkte på varför den personen betedde sig som den gjort kunde jag spegla mig själv. Fy faan, jag är ju likadan tänkte jag. Så försökte jag jobba med just den saken. Kunde möta någon som hade enorm ironi gentemot medarbetarna, kunde se hur de tog hans skämt på ett tråkigt sätt. Helvete, jag har ju också ironi som mitt sätt att skämta. Det är ju inte ett dugg roligt för den som inte tar det rätt, det blir så fruktansvärt fel.
 
Varje dag fick jag spegla mig själv och det blev ett uppvaknande av Guds nåde. Under den här tiden så jobbade jag för ett bemanningsföretag som tog mig upp till Fjällnäs, en månad där jag skulle vara mellan 2 köksmästare. Underbar plats, snö och en restaurang med fantastiska gäster. Det var skönt att få komma bort en tid.
 
Efter det så hamnade jag i Norge, i Kongsberg också där som köksmästare mellan 2 köksmästare. Det var en lite håla, en liten lägenhet, där fick jag tid att reflektera över vem jag blev och varför. Varför var viktigt för mig, då inser jag att arv och miljö spelar in i vem vi blir. Den jävla uppväxten jag hade haft hade gjort mig till den jag var, miljön jag jobbade i hade formaterat mig. Nu var hjärnan knasig, jag försökte styra om mig själv. Jag åkte hem till Motala efter Norge. Visste knappt vem jag var, minnen från min barndom dök upp om våld och hot.
 
Det bemanningsföretag som fått mig att åka till Norge rekryterade även personal. Jag blev tillfrågad att söka ett nytt jobb i Stockholm på ett välkänt ställe. Jag sa nej av så många olika orsaker, bland annat familjen, nu hade jag verkligen förstått hur kass jag hade varit och ville visa att jag kunde bättre än så dom jag hade växt upp. Sen var ju den restaurangen i Stockholm "fel" ställe för mig. Gång på gång tackade jag nej till en intervju. Till slut tänkte jag att jag åker upp till Stockholm för en intervju så att jag visat ett intresse och kunde säga nej.
 
Jag har en lite konstig grej, om jag ska gå på en arbetsintervju så äter jag inte innan. Hungriga vargar jagar bäst sägs det. Så vill jag ha ett jobb så är jag hungrig. På den här intervjun hade jag ätit innan. En god härlig lunch på en fin krog i Stockholm och var mätt och nöjd, jag ville ju inte ha detta jobb. Efter 2 timmar med denna chef så var jag fast. Jag tackade ja till jobbet på Golden Hits som kökschef våren 2014. Hjärnan var i lite bättre ordning och jag skulle få en fantastisk ledare som skulle lära mig massor om ledarskap men det visste jag inte då.