Skolan har åter börjat och höstjackor är inköpta, nya gummistövlar för att kunna hoppa i vattenpölar är också check på. Men det är också då som så mycket vaknar till liv. Kantareller växer som guld ur mossan, gula fina så står de där så vackert och väntas på att plockas. Stekas i smör, lite finhackad gul lök, kokas in med lite grädde och rikligt med fint skuren persilja som vänds ner tillsammans med en bit riven västerbottenost som sen läggs över en smörstekt kavring. 
 
 
Olivoljestekta kantareller med lite vitlök, lök, timjan som sen får en skvätt vitt vin att puttra i som sedan vänds ner i nykokt pasta och pecorino över med nymald svartpeppar. Eller en paj, saftig, härlig kantarellpaj med massor av god ost i den samma. Visst är det kul att hitta de där stora kantarellerna men det är ändå de små som är de läckraste, de som förgyller de stekta abborrefileer som fiskats upp. Smörstekta små kantareller som accompanjerar fisken till gudomlighet med lite dill och grädde.
 
Sen är det ju viktigt att hålla sina svampställen hemliga, de har ju gått i arv i generationer för det är ju så underbart att driva omkring i skogen med miljarder mygg, knott och spindelväv. Svettigt och otymplig terräng som slutar att man är vilse, jagad av vildsvin och stjutsad tillbaka av en sur bonde. Men oj så mycket svamp alla hittar utom jag. 
 
 
Kräftor tillhör också hösten, dessa små härliga rackare som kräver både lustiga hattar och byxljummen rackabajsare till. Att sörpla i sig kräftor är en ritual, bordskicket är som bortblåst då. Gammal som ung vänder upp magen på kräftor och suger under belåtenhet samt högljutt ur spadet. Det smackas godtyckligt och alla har en stark åsikt om smaken. Kunde/borde vara mer eller mindre salt, har det använts socker, öl eller inte, krondill kan ha varit mer eller mindre. Vem har inte hört talas om kräftkok förr om åren, stora som hummrar med perfekt sälta, jo då, vi minns dem allt. Kräftskivor duggar nu tätt, till kräftor passar det ju bra med äppelpaj och vaniljsås. Äpplen är ju verkligen i rätt tid just nu. Kanel, kardemumma på äpplen med socker och smör. Pajskal eller smulpaj spelar inte så stor roll men en riktigt god vaniljsås spelar stor roll. Visst det går att köpa men att vispa ihop sin egen är en fröjd, en ynnest, en glädje. Att se den urskrapade vaniljstången simma runt i vaniljsåsen likt konstsimmare på olympiska spelen är äkta glädje. En varm äppelpaj med vaniljsås över slår faktiskt det mesta, det är trestjärnigt det. 
Blir att lägga i burar snart och besöka skogen igen, det är rätt härligt att bara få vara lite fri en stund.