De dagarna är nästan de härligaste jag vet men just då, hösten 2004 så har Vättershall stängts för säsongen och jag känner mig tom, ledsen, vemodigt, nära på helt ensam. Efter att ha haft en massa medarbetare och otroligt mycket gäster sedan öppningen på valborgsmässoafton runt om kring mig så är jag helt ensam. Varamon är tom och symboliken i tomheten slår hårt mot mig. Vart är jag på väg nu, vem är jag utan mitt jobb, tankarna går hårt åt mitt psyke då. För första gången blir jag vilse utan planer, utan ett nytt steg. Visst jag har tidigare hoppat av jobb utan att ha haft något klart innan för att vara ledig. Då när Vättershall stängde så hade jag inte sett ut i horisonten utan bara njutit av stunden i köket, gäster som kom för mat men framförallt för den lilla pittoreska restaurangen vid stranden. Micke Ljungberg gick bort och jag insåg att jag behövde få vara i ett kök fram till nästa säsong, jag saknade min identitet, att få jobba som kock. Bli sedd och uppmärksammad är en viktig del som människa och tydligen så behövde jag det! Ljungberg också. 
Vinter 2004-2005 pendlar jag till Stockholm och jobbar som kock samtidigt som jag jobbar som snickare i Motala och försöker få ordning på de mörka tankar som fanns. Då tar en fastighetsägare kontakt med mig angående den gamla lokalen där Östgöta Banken en gång funnits. Väggarna var i original och golvet hade slitits rejält där bankens kunder köat under en massa år. Frågan ställs om jag vill öppna restaurang där, klart jag ville men den ekonomin hade inte jag, det var en investering på 2 miljoner. Så fastighetsägare och jag blev delägare, där fastigheten gjorde investering och jag satsade mina arbetstimmar vid ombyggnationen samt Vättershall.
Jag hade en idé direkt om ett öppet kök där gäster kunde sitta runt baren och äta om de ville och se kockar jobba bara någon meter bort. Lite som man kunde se i saluhallar i Stockholm var tanken. Menyn då, vad skulle vi ha för inriktning? Jag ville ha folkligt, mat som gästen önskade men jag ville också få laga mat som var mina rätter, detta renderade i två menyer. En del där jag gjorde några rätter som återspeglade mig som kock men en del där gästen skulle få välja på lite olika kött och fiskdetaljer för att sedan välja på såser, garnityrer och även olika potatisanrättningar. Vad skulle kunna bli fel när gästen bestämde menyn.
Foto: Mia Karlsvärd
Vi ritade upp hur lokalen skulle se ut, bygget satte igång tidig sommar 2005, en logga togs fram och namnet blev Brasserie Banken. Folk på stan började prata om bygget, tidningar skrev om det men vi höll tyst om koncept, vi skapade en myt kring restaurangen innan vi ens öppnat den. Min plan var att göra Brasseriet till en av de bästa i Östergötland, kaxigt, javisst men jag visste vad jag kunde och framförallt visste jag vad som krävdes av mig och medarbetare. Jag hade ju fått jobba på några av de bästa i Sverige så det var bara ett gårt jobb som gällde. Detta var inte Vättershall utan detta var något helt nytt i Motala sedan Stadshotell hade fått dra ner på ambition efter det att kommunens politiker slutat kröka för skattepengarna vid vår kommunskandal.
Kvällen i februari 2006 när vi öppnade var fullbokat, dessutom kom det gäster utöver dessa så vi fick ställa in extra bord. Vi satt rejält i skiten kan jag lova, jag hade fått min otroligt duktiga vän och tidigare kollega Jonas att komma ner från Stockholm och vara hovmästare och styra personal de första två kvällarna, utan honom hade vi inte rott detta i land. Vi hade sedan fullt nära på varje lunch och kväll. Vi hade alltid en husmanskost på kvällen som var billigast i Motala men också alltid den dyraste rätten av alla krogar, kaxigt som tusan men vi stack ut hakan ordentligt, vi skulle finnas för alla. En känd profil lät alltid sin personal representanter på Brasseriet medans han själv kom privat med familjen. Ibland kunde han ringa och fråga efter stekt strömming och jag löste det oftast, sill och strömming är ju vansinnigt gott.
En gäst från Göteborg som representerar Vattenfall blir hänvisad till oss från stadshotellet med orden vi är bäst i stan men vi var otroligt dyra. Gästen berättade detta för mig och var van att gå på bra krogar i Göteborg med detta plastkort och det vi presentera var minst lika bra men otroligt billigt i jämförelse. Vi var på väg mot vårt mål.
Jag njöt och vi slet hårt men vi hade en lång väg att gå för att nå den nivån jag ville vara på. Då en fredag efter att vi haft öppet i tre veckor fick vi i recension i Östgöta Correspondenten, vi var bästa lunchrestaurang i Östergötland, så fel det var. Vi var inte bäst, vi var inte ens nära att vara bäst tyckte jag. Om vi nu var så bra, hur bra skulle vi då vara när vi nådde vårt mål? Jag visste var vårt mål låg och där var vi inte. Alla medarbetare gladdes denna fredag åt recensionen och det skulle de också få göra men när kvällen var över samlades vi likt Sverker Åström vid en soptunna med tidningen. Jag talade om att vi gjort ett otroligt bra jobb men att vi inte skulle bli mätta just då. Jag berättade om vår vision, hårt arbete och kunskap var vägen dit. Tidningen åkte i soporna, medarbetare tyckte säkert att jag var mer dum i huvudet än tidigare men jag var inte klar.
Samtidigt så drev vi Vättershall så det var tuff tid att räcka till. Men jag blev sedd, jag hade gäster omkring mig, jag hade "vänner" som besökte oss, telefon ringde så mycket att jag skaffade ett nummer till för att riktiga vänner kunde ringa mig.
Efter sommaren tyckte fastighetsägare/delägare att lönsamhet var för dålig med en vinst på 7% så lunchen stängdes där vinst i kronor var lägst. Under protest där jag ansåg att lunch är viktigt för att marknadsföra kvällarna och det anser jag fortfarande. När lunchen stängts så tappade vi kvällsgäster, delägaren tappade förtroende för mig och bakom min rygg såldes restaurangen till en annan. Kvar stod jag med tomma fickor, en erfarenhet rikare och efter mycket krångel lyckades jag lösa ut mitt kära Vättershall och min stolthet. En gäst som var affärsadvokat hjälpte mig ur detta med orden att allt har gått juridiskt rätt till men moraliskt förkastligt. Fattig som en kyrkråtta efter att satsat min tid och således bekostad tiden med egna pengar.
Advokaten blev och är en mycket kär vän till mig. Han sa också att nästa gång så rådfrågar jag honom innan jag skriver på något. Gjorde jag det, nej, likt den gamla barnboken "Totte kan själv" så kan Conny själv.
2007 blev ett nytt kapitel med Vättershall, en Ångbåt och ett nytt kontrakt på en krog utan ha rådfrågat advokaten, "Du är en gudabenådad kock men en katastrof när det gäller affärspapper" var ett citat, i dag har jag lärt mig att inte lita på att jag kan själv!