Nästan exakt på dagen för 29 år sedan klev jag in professionellt i en restaurang.
 
 
1993 startade denna resa som egentligen bara skulle vara i 2 år som tanken var men det blev längre än så.
 
 
 
 
29 år, det är en evighet, långt mer än halva mitt liv. Givetvis så blev jag liksom alla andra självgoda kockar världsmästare redan efter ett par veckor i den vita kockrocken, pepitarutiga byxor och ett kort förkläde.
 
 
Ödmjukhet var ett ord som inte existerade.
En sönderbankad, överstekt biff med grillkrydda serverad med pulvermos utvispad med ljummet kranvatten på en sprucken ekplanka och grilltomat var en av de första rätter jag fick lära mig, över den kulinariska anrättningen bokstavligen hälldes det ut tidigare fryst bearnaisesås. Såna små frysta kuddar av något som liknade bearnaisesås tinades upp i vattenbad för dessa enormt uppskattade plankstekar. Jag har aldrig i mitt liv ätit en plankstek och definitivt inte under de senaste 29 åren som kock. Förstå då också hur lätt det var att bli världsmästare direkt efter några veckor i ett restaurangkök, precis som alla andra kockar blev. 
Men resan har varit fantastiskt rolig, även om jag inte riktigt lärt mig stava till ödmjukhet helt ännu så har det varit underbart. Men priset har varit  högt, mycket högre än vad det har varit värt. Kunde jag sett in i framtiden så finns det många andra vägar som jag skulle valt. Men samtidigt så har jag också valt att aldrig ångra det jag gjort utan bara ångra det jag aldrig gjorde. Så därför har jag nog gjort det velat göra och priset är betalt nu.
Lite kul att så många tycker att jag jobbar för mycket, lever för lite. Mitt jobb, mitt val är att jobba när andra är lediga för att gäster ska få lite kulinarisk njutning. Så när jag väl är ledig som idag så får jag frågan, inte en gång utan många gånger,  -ÄR DU LEDIG IDAG?
Det är kul för de tycker samtidigt att jag jobbar på så knasiga tider.
Eller som en sa, - HAR DU FÅTT SPARKEN EFTERSOM DU ÄR LEDIG?
 
 
 
För 2 årsedan, en fredag mitt i sommaren Kl15 gick jag med mina små barn in på en restaurang där 4 gäster nästan I munnen på varandra säger
- HAR DU TID OCH VARA LEDIG I DAG?
Varpå mitt svar blev lite för snabbt och lite för hårt.
- JA VISST OCH TYDLIGEN NI OCKSÅ!
Det blev ingen bra stämning kände jag.
 
Jag har dumt nog valt att jobba med brutna fingrar, bruten fot, sprickor i höft, revben och mycket annat för att få stå I köket och leverera mat till lediga gäster. Vid ett tillfälle i Stockholm så fick jag lite baciller på hjärtat men valde att jobba ändå varpå min dåvarande chef sa till mig -DET ÄR JU BRA ATT DU VILL JOBBA MEN TRO MIG, INGEN AV OSS KOMMER TACKA DIG EFTERÅT ÄNDÅ SÅ TA DIN SJUKSKRIVNING OCH VILA! Jag lyssnade inte utan jobbade vidare, det kostade på ordentligt efteråt kan jag lova. Den chefen är i dag en mycket god vän till mig!
 
Ni anar inte vilken glädje jag haft inombords efter ett arbetspass med gäster som är nöjda och lyckliga. Undrar hur många rörmokare som stämplar ut kl 16 dansar som på moln, som känner euforisk glädje efter 8 timmar. Undrar hur många verkstadsarbetare som på lördagskväll längtar till måndagsmorgon då man äntligen får stämpla in igen efter 2 långa dagar av ledighet. Den härliga känslan har jag haft i 29 år. Den där längtan efter måndagen, längtan efter att restaurangen åter ska öppna upp och gäster med förväntan tar plats vid borden. När adrenalinet rusar genom kroppen när bongar börjar trilla in i köksskrivaren. Men priset har varit högt, mycket högt. Kroppen har tagit stryk, det mentala har tagit stryk, familjen har betalat dyrt för mitt ego att alltid stå i köket när gäster är lediga, mitt ego att få bli uppskattad för maten. Har det varit värt det? Ja jag har ju inte blivit världens första profet i min egen hemstad så som mitt ödmjuka ego hoppas på, ännu för det kommer jag ju bli, givetvis! Men det har nog, kanske varit värt det ibland i varje fall. Det har gjort mig lycklig och olycklig ibland men i det stora hela så har jag njutit dessa 29 år. Jag tar sats mot 30 år nästa år och hoppas på många år därefter.