Epilogen fortsätter, de 30 åren summeras, det som bara skulle bli 2 år och förändrade mitt liv och även mig själv som person. Detta är en förklaring, en ursäkt kanske till varför jag blev den jag är och priset som jag betalat.
2003 lämnar jag Ekoxen för att ta ett sabbatsår från restaurangbranschen, jag var inte klar ännu det kände jag men att ha jobbat så många timmar som jag gjorde på Ekoxen hade tagit på det mentala men även på kroppen. 35 år ung och redan förslitningsskador var ett pris av att ha jobbat 6 dagar i veckan med 8-14 timmar om dagen. Ingen övertidsersättning, bara en konstant lycka att vara i köket med resten av teamet. Glädjen att ge gäster något utöver vad de förväntade sig har alltid varit min betalning.
Lojalitet med företaget för att få gäster tillfredsställda har drivit mig, att få detaljer att fungera till 100%. Många gånger när jag blivit sur, grinig eller irriterad så har personal, deras mammor eller andra utomstående påtalat att det kan inte spela så stor roll om det blir lite fel. Nej säg det till den gäst som sitter på toaletten när papper tar slut, säg det till den gäst som får grus i sin sallad, smått smutsiga bord, oputsade glas. Detaljer som inte spelar någon som helst roll så länge du inte betalar för att få en upplevelse. Gästen betalar min lön, inte personal, inte deras mammor eller andra utomstående som har synpunkter på hur detaljer tas om hand.
2003 blir lite av ett sabbatsår, lite kockjobb i Stockholm på Rival, J vid Nacka strand varvas med snickare jobb. Jag var ju trots allt snickare i botten och jobbade som kock. 

Vättershall blir ledigt för att arrenderas, stället med världens vackraste solnedgång skulle få hyras. Redan 1948 Startade Anna - Stina verksamheten vid denna magiska strand som sedan hennes dotter, min dagisfröken Ingrid fortsatt driva, jag skulle få öppna det till Valborg 2004. Det ställe jag själv besökt så många gånger och betydde så mycket för mig och många andra. Jag har tidigare skrivit att det finns minst 2 personer i en restaurang som är viktigare än vad jag är. En duktig diskare och så en ekonomisk ansvarig, vi kockar får hybris, feeling och slösar med råvaror utan att förstå att det kostar massor så någon måste bromsa oss. Jag fick med två rutinerade företagare i Matthias och Per som skötte det ekonomiska och jag fick laga mat. Fördelen för mig var att jag visste vad gäster önskade sig på Vättershall, enkelhet men vällagad mat. Vi behöll de rätter som sålt bra under decennier och la till det vi trodde på. Vättershall ligger 20 meter från vätternsstrand, självklart skulle vi satsa på fisk, Motalaborna hade ju sagt att de saknade en fiskrestaurang. Menyn skulle vara levande, köket kreativitet skulle lysa, rätter skulle sättas upp och bytas kanske 2 gånger om dagen förutom de rätter vi ärvde. Fisk köptes in, sattes upp på menyn, restbitar av fisk skulle bli en fisk-skaldjursgryta för att minimera svinnet. Allt skulle vara enkelt, opretentiöst men väldigt bra till så lågt pris vi kunde för att locka folk men så högt att vi tjänade pengar. Vi tonade ner allt om finkrog, om Operakällaren, vi var det lilla pittoreska stället vid stranden med kottar på marken. De första 2 dagarna var fullbokade, gäster kom, de kom uppklädda som till finkrog och de blev besvikna, rejält besvikna faktiskt, de hade trots våra försök att tona ner förväntningar skapat en illusion av något helt annsåldat. Vi själva var förvånade, lite chockade faktiskt, gästen fick som tidigare beställa i kassan och vi bar ut maten. Gäster hade trott att det skulle vara vita dukar, servitör i kavaj och liknande. Vi var det lilla pittoreska stället vid stranden, efter de två dagarnaså hade gästenlärt sig vad vi stod för.  Så var det den lilla detaljen med menyn, vi behöll det gamla som sålde och la in fisk som nytt. Kunde vara hel, flådd spätta med brynt smör och pepparrot, röding med hollandaise, musslor kokta i vitt vin, gäster var lyriska när de läste på de svarta tavlorna. 
-" Oh vad gott med fisk, men jag tar en bakpotatis med kyckling-& curryröra", kunde de säga. 
Visst sålde vi massor av fisk men inte så mycket som vi trott. Det blev fiskgrytan som sålde mest, vi pratar massor, ibland upp till 200 portioner om dagen. Vi hade mackor också, såna härliga mackor som syns i reklam men sällan i montern på caféer, "sexiga" mackor, vi hade baguetter köpta från ett bageri, gäster kom in och berättade att de åkt 15 mil för att äta den årliga baguette med fyllning! -"Är det Anna -Stina som bakar dem", frågade de ofta. Det är alltid svårt att komma efter en stark profil men det är också roligt att ta den utmaningen. 

Första året som krögare var fantastiskt roligt, stå på helt egna ben. Med hjälp av mina delägare så gjorde vi ett fantastiskt bra jobb, vi jobbade stenhårt. Detaljer var viktigt för mig, mackor skulle vara inbjudande, uteservering krattades varje dag från fimpar och kottar fast det kom 1000 ny under dagen. Tallrikar var hela, golvet svabbat, sallad sköljdes och slungades torrt. Fönster putsades, kylar fylldes, jag var som en igel på personal. Vi var "bara" Vättershall men jag ville hålla en hög klass på det enkla också. Detaljer som viss personal och deras mammor tyckte kunde kvitta. 
Ibland fick jag höra, -"Måste du bestämma allt, kan inte min dotter få bestämma lite också?" 
-" Jo absolut får hon det, om hon köper en egen restaurang", kunde jag svara, det retade upp många kan jag lova.

Första året gjorde vi ett gästspel med vinnaren av årets kock 2004, Markus Aujalay, fullbokat i 2 dagar. SMHI lovade dåligt väder vilket gladde oss. Full matsal inne och regn ute innebar att vi skulle ha tid för gästspel, men SMHI hade fel, en timme innan öppning slår vädret om till solsken, hela uteserveringen blir full men vi överlever den dagen och vi gör det med bravur. Vilken personal vi hade, visst de kanske ogillade mig i min detaljstyrda inställning men när det väl gällde var de perfekta!

Ett år var Per och Mattias med som delägare men vänskap finns kvar. Det kom en ny delägare under två år på grund av ett annat samarbete som jag återkommer till i ett annat inlägg.
I sju år drev jag Vättershall, jag hade med åren i Stockholm lärt mig att vara noggrann, ta hand om råvaran, se detaljer, att konstant ligga på om detaljer, viss personal hatade mig verkligen för detta. Vi var ett café från 1948 men vi hade utökat med annan typ av mat, koncept kallade jag gladmat, mat man blev glad av. Vi var ingen finkrog men vi gjorde något vi själva verkligen trodde på och som gäster uppskattade. 
Hösten 2004, nästan ett år hade gått från första diskussionen angående ett övertagande av Vättershall, full fokus på att få till verksamheten på det sätt vi önskade, massor av timmar hade lagts att renovera, förbereda, öppna och driva Vättershall. Sen alla de detaljer som är så viktiga, så många krogar som inte ser eller bryr sig om dem. Den sommaren gick fort och när hösten kom så blev det tomt, stranden öde och gäster försvann, jag minns hur luften gick ur mig. Vad hade jag kvar, vem var jag, vart var jag på väg? Frågor blev obesvarade, tomhet var total. Detta hade jag levt så intensivt med att jag hade glömt bort att det fanns en tid efter. Jag fick ett illamående inombords som sedan skulle vara under lång tid där I insåg att jag måste ha mål, även mål bortanför målet. Något som lockar, utmanar och ger mig kickar. 
Men när jag drev 2 krogar samtidigt, Vättershall och Wärdshuset i Medevi Brunn så blev tiden knapp, jag slets mellan två restauranger för att lösa problem, skapa möjligheter och titta på detaljer. Åter så är det detaljer som avgör, kanske lite till salt, lite mer syra, byta ut en tomat till mackan, skära citron så det inte skvätter i dekolletage på madame. Jag åkte ibland 4 gånger mellan Medevi och Vättershall på en och samma dag för att visa gäster att jag fanns på plats, de krävde att se mig. De förväntade sig att jag fanns på plats, jag slet och jag slets itu i min strävan till att leverera. Jag målade in mig själv I ett hörn att vara bäst! Bäst, det kunde jag aldrig bli, jag har aldrig jobbat med en världsmästare, inte ens träffat en världsmästare men jag har jobbat med med världsstjärnor och jag kommer aldrig bli en av dem men jag har alltid velat göra mitt bästa när tillfället ges. Så varför skulle inte Vättershall, Brasserie Banken eller Medevi Wärdshus kunna vara bäst inom något kriterie. Jag har haft den stora äran att jobba med många av de bästa inom restaurangbranschen, de har lärt mig att älska, att vara nyfiken, att kämpa att ge allt i mitt yrke. Jag och många andra som brunnit eller brinner har betalat ett högt pris, ett oerhört högt pris, var det värt det? Nej, det var det inte, skulle jag göra om det? 
När Anders Lillen Eklund åkte på stryk mot engelsmannen Frank Bruno fick han frågan hur han skulle boxas om han fick chansen igen, han svarade "PÅ SAMMA SÄTT"! Han hade en plan som han trodde på, på samma sätt svarar jag, ja jag skulle nog göra om det men med lite förändringar för att få saker att fungera bättre. Planen skulle jag hålla, jag och Lillen Eklund, kanske korkade men med kärlek till våra yrken. 
Vättershall har alltid funnits i mitt hjärta sedan barnsben och minnena kommer jag att kvar. Fisk-& skaldjursgrytan blev mitt signum och vi sålde nog 6000 portioner per säsong och nära på 1 ton bakpotatis. Det blir över 40,000 portioner fiskgryta och 7000 kg bakpotatis på de sju år som jag drev Vättershall. 
Nu när hösten är här så får vi tänka på härliga sommarminnen!