Mitt yrkesval
Förra året firade jag 30 år som kock, ni som faktiskt orkat läsa min blogg vet att jag skrev om den resan, vart den tog mig och varför jag blev som jag blev. Den reflekterade lite hur min omgivning formade mig för att kunna anpassa mig men också för att återspegla lite hur kollegor är eller hur de har varit. Jag kom närapå halvvägs i min berättelse om mitt kockliv, det var stundtals jobbigt att beskriva den resan, vad jag kan lämna ut eller måste tiga om. Berättelsen stannade av för ett år sedan just på grund av att det var otroligt jobbigt att vända ut på mig själv. Snart har jag samlat ihop mig så mycket att återge resten av resan som kock.
Men under dessa 30 år har jag sett mycket komma och gå i restaurangbranschen, trender, mode och mycket mer. Mode är att tatuera sig, en kock utan en tatuering är lika svårt att hitta som att just hitta kockar. Att hitta kockar är just det jag tänkte ta upp idag.
När jag 1993 hoppade på tåget för att bli kock var det ruskigt dåligt betalt, prestige fanns det inom yrket, hade man inte gått restaurangskola så var man inte riktig kock. Jag gick en Lernia utbildning för att få bli kock, skämdes lika mycket för att erkänna det som mitt eget talfel som hämmat mig i alla år. Det är först de senaste åren som jag är stolt över att jag lyckades via en vuxenutbildning ta mig på resan. Jag skulle ju bara vara 2 år i branschen innan jag gick tillbaka till byggena. På 70 talet var det många inom restaurang som kom från sämre förhållanden, kåkfarare med tatueringar som fick en chans till ett lågavlönat jobb som exempel. När jag flyttade till Stockholm 1998 hade tv-kockar blivit ett mål för många, när jag sökte min tjänst på Riche stod det mellan mig och en betydligt yngre kock som ville bli just tv-kock, jag fick jobbet för att jag var genuint intresserad av mat och inte tv berättade köksmästaren.
Tore Wretman var nog den första tv-kocken men han hade en genuin utbildning bakom sig. Tv'n har verkligen lyckats lyfta fram kockyrket, jag och en numera kändiskock blev inbjudna till Anders Leven som då var i Tv4, efter det mötet sa jag att om jag får chansen tackar jag nej, jag vill inte bli känd, min vän sa -jag kommer tacka ja, för jag vill bli känd. Hans väg var sedan spikrak till kändisskapet.
Många sökte sig till branschen för det blev närapå ett rockstjärne status, jag tyckte det var otroligt kul att vi uppmärksammades, tjejer, kvinnor sökte sig allt mer in i köken och tog välförtjänt en plats i det annars så mansdominerade yrke. Det kokade av duktiga kockar men så plötsligt blev det svårt, även innan pandemin var det svårt att hitta personal, tiderna är ruskigt dåliga om man önskar ett normalt socialt liv med familj och vänner. Många slutade vid 30 för att bli mer sociala. Vi fick pussla och trolla med timmar för att få ihop scheman. Skolorna leverade unga och ambitiösa kockar, vissa orkade inte hela vägen ut i restaurangbranschen medans andra tog sig till toppen. Vissa gick via exempelvis mästerkocken och blev kändisar och otroligt duktiga kockar. Vissa av dem blev så kända att de har egna produkter i livsmedelsbutiker, andra tävlar i Årets Kock. Sen kom pandemin, många inom restaurangbranschen hittade nya yrken med 7-16 jobb,där familjen fick hem en mamma eller en pappa inför kvällen. I dag är det så svårt att hitta kockar att vissa krogar valt att stänga vissa tider för att få ihop ett schema. Men många av dessa kockar är kvar inom matlagning men finns i stället för i restaurangköken ute i cybervärlden. De har nu möjligheten att laga mat på exempelvis YouTube, de spelar in ett par tre avsnitt om dagen som den ses av miljoner på nätet. Jag hade säkert gjort det samma om jag haft den möjligheten. Men för branschen i stort så blev det sämre när så många valt att hoppa av, jag vet många kockar som hoppat av just för att det är så svårt att hitta kollegor. Tidigare jobbade man kanske 40-60 timmar i veckan, nu måste vissa dubbla dem för att få ihop scheman.
I Stockholm finns ett spännande projekt drivet av bland annat Melker Andersson, de tar unga som kanske har ett utanförskap och sätter dem i sin egen restaurangskola för att ge dem en möjlighet men också få in folk i branschen.
Avslutningsvis vill jag därför höja min kockhatt för er alla lärare inom restaurangskolan som bidrar till att vi får ut elever till våra kök, så väl från gymnasieskolan som Vuxenskolan, ni gör ett ovärderligt arbete i det tysta. Fortsätt med ert underbara jobb, jag skäms åtminstone inte längre för min bakgrund och det ska ingen annan heller göra!