Det har totalt kört ihop sig, jag har ett par stora middagar på gång i några olika lokaler, till min hjälp har jag några barndomsvänner som definitivt inte varit i restaurangbranschen tidigare. Samtidigt så ska jag gå en boxningsmatch på annat håll. Åke, tränaren hetsar och tjatar på mig att ta i mer, håll focus på min träning. Sandsäcken har försvunnit, maten måste in i ugnen, stolar är inte uppställda vid borden, strömmen har gått, Åke vill göra ett reportage om boxningsmatch. Vad fan, jag hinner ju inte med.
 
Klockan är 04,15 och jag vaknar upp ur drömmen, ute är det ljust, jag hör hur det blåser i träden. Det var en dröm bara, ligger kvar en stund och inser att jag inte kommer somna om. Det plingar till i mobilen, tänker att nu är det ytterligare någon som har blivit sjuk. Vilka är borta redan nu, vilka har hoppat av, vilka ersatte inför kvällen? Tankar far runt, lyfter mobilen och inser att det bara var någon uppdatering i telefonen som hörts. Ingen mening att ligga kvar, sätter på kaffet som får koka på spisen, tjocktröja och raggsockor är på, 10 grader ute, undrar vilken dag det blir sommar i år. Kaffet börjar koka upp, plockar vissnande blad från pelargonen "Harald", undrar varför man döper en pelargon till Harald. Känns som pelargoner är tjejer. Kunde ju hetat Signe istället, som min mormor och inte Harald som min morfar, morfar kändes inte som en pelargon faktiskt. 
 
Kaffet är klart och upphällt i den lätt trasiga Brynäsmuggen där loggan är diskats bort sedan många år. Men jag vet att det är min Brynäsmugg och det räcker för mig. 
 
Tankarna far runt kring kvällens middagar, har vi förberett oss tillräckligt, vad har vi missat, vilka frågetecken har rätats ut, vilka finns kvar? Vilka tallrikar ska användas, hur värmer vi bäst, vilken tid var det varma?
Ja just, jag ska presentera menyn innan den serveras, hur får vi tiden att räcka till, i köket kommer det vara en febril stämning, i matsalen måste det vara ett lugn.
Likt en anka som flyter så härligt ute på sjön, den ligger där ovanför ytan och bara guppar men under ytan paddlar den febrilt för att hålla kursen. Gästen får bara se det vi ser av ankan, det lugna, harmoniska ovanför ytan. Presentera maten, jag är som person väldigt blyg, den där korte och tjocke killen i skolan med talfel och dåligt självförtroende som gärna hade velat stå på en teaterscen men som gömde mig bakom självironi pågrund av den jag kände att jag var ska presentera menyn.
Jag har presenterat menyer åtskilliga hundra gånger, jag står då på den scenen som jag verkligen älskar att få befinna mig på. Jag älskar att få laga mat, få vara i det för mig rätta elementet och känna pulsen stiga. Den där rätta nervositeten som behövs för att tända till. Jag går liksom in i min bubbla, blir lite lättretlig. Vill avskärma mig från saker som inte rör middagen. Som kock måste det bli rätt, full focus, som snickare kan man bryta bort den där listen som blivit fel, kunden ser inte det men som kock kan man inte göra om annat än att gästen sett eller smakat det. För mycket salt på maten så skickas anrättningen tillbaka till köket, överstekt lika så och så vidare. Gästen blir missnöjd och betyget blir lågt. Varje gång som jag och betydligt duktigare kockar än jag går in i ett kök så utsätts vi för granskning, likaså gör skådespelarna på en scen det samma. Vi får inte en chans till för omtagning, vi blir granskade, bedömda där och då. Recension kan bli, aldrig mer den krogen. Varje gång jag gör en middag så vet jag om detta, allt sätts på spel men jag njuter så otroligt mycket av detta. Men jag mår fruktansvärt dåligt när saker inte blir som de är tänkta så därför går jag genom allt och försöker att hitta felen innan de uppstår. Så med nyrakad haka, putsade skor, ren kock rock och den eleganta kockhatten ställer jag mig på scenen i kväll och blir bedömd.