En nära medarbetare har gått ur tiden. Vi har funnits för varandra i vått och i torrt i nära på 20 år. Nästan varje vecka har vi mötts 30 min eller ibland upp till en timma när vi haft stora problem. Tro mig, vi har haft problem att lösa i vår relation men han har aldrig svikit mig annat än att det kan ha blivit lite vasst i kanten ibland men det är lite så han också har fungerat. Han lämnar ett stort tomrum efter sig men mister man en står det tusen åter sägs det men i kväll så får jag kämpa mig genom ett arbetspass! 


Jag talar om min slipsten, den har gått av. En smärre chock slog mig i dag! Knivar är slöa som smörknivar nu och hade verkligen behövt ge dem en omgång. Men en halv sten fyller ingen nytta, till och med löken gråter med en slö kniv, ju vassare kniv så skvätter löken mindre samt smakar mindre beskt.


Sen har det ju kostat på att ha skarpa knivar som då jag satte den rejält i lillfinger, rätt in i leden, stundtals gör det ont fortfarande och dessutom så har jag blodfobi så det är ju perfekt för mig att skära mig.
Men som kock är det ett nöje, nej ett krav att ha skarpa knivar. Egna, personliga knivar som är välbalanserade i handen. Själv slipar jag dem i ca 15 graders lutning. Helt fel på den typ av kniv jag väljer men attans så vassa de blir.


Men det är som tur bara materiella ting som kan bytas ut,  så nu får jag beställa en ny, den håller nog tills pensionsåldern om jag sköter den.

Vila i frid nu min vän, du kommer alltid finnas i minnet efter alla skärskador!