Tredje kapitlet på epilogen av ett 30-årigt kockliv!
 
Resan hem från Bruksvallarna i maj -93 sker med tåg. Luspank reser jag från snö ner mot Motala och ser hur årstider ändras, snön byts ut mot björkar med små musöron. I Motala är det varmt och folk solar i sina trädgårdar när jag väl är hemma.
 
Jag har lyckats tjata mig till en utbildning, Lernia på Ljungstedtska gymnasiet i Linköping.  Vad skulle jag ha en utbildning till? Självgod kock som jobbat 10 talet gånger i kök, kunde ju allt. Nästan sett hela världen, läst några böcker och haft ett förkläde på mig! JAG VAR NÄRA PÅ KOCK JU! Lovar, alla som passerat ett restaurangkök i några dagar blir KOCK direkt! Ödmjukhet är inget vi kockar klarar av att stava. Undrar om läkare ÄR läkare 10 dagar in i sin utbildning, hoppas verkligen inte det. 
 
Ett år skulle utbildning vara med praktik samtidigt. Min praktik valde jag givetvis att lägga på Baltzar i Motala, där hittade jag, kände personalen och köksmästaren var självutnämnd världsmästare så då var ju min väg spikrak till att bli ruskigt duktig kock. 
 
Nu måste jag erkänna en sak, jag har svårt för skolan och lärare på grund av egen erfarenhet. Jag kunde drömma mig bort under många lektioner, sitta och titta ut och fantisera om livet utanför. Ville hellre leka i snön än sitta i en bänk och läsa om gamla kungar, verb, adjektiv och division. Som skilsmässobarn så lyckades jag skolka mig genom sista året av mellanstadiet genom att ringa ett par tre gånger i månaden och sjukskriva mig.
-"Så bra att du ringer om detta", svarade någon i lärarrummet var gång. Så ofta som jag var sjuk det året så borde jag fått ligga på något sjukhem för att bli frisk. Ingen fångade upp den lille blonde killen det året. Jag valde att vara uppe sent och sova ut på dagarna. Jag skolkade nog inget på högstadiet men läste aldrig en läxa på 2,5 år. Betygen var så låga att de knappt fastnade på pappret. Tänkte nog själv att jag var dum i huvudet, få lärare såg mig som annat än en odugling och lät mig vara så länge jag var tyst. Skillnad på musikläraren som såg mig, han tröttnade på mig så rejält att han slet ut mig i en tom korridor, tryckte ner min lilla kropp på golvet, 160 cm och 50 kg tung. Jag ligger förmodligen i någon slags fosterställning när musikläraren måttar ett slag mot mig med orden, -"Jag har boxats, vill du ha stryk"! 
Jag tackade nej, och läraren insåg nog sitt misstag och sa att jag kunde ta ledigt resten av lektionen. Visst, jag hade stört ordningen rätt ordentligt, så jag behövde en tillsägning. Vad jag vill säga är att vissa lärare blir trötta på elever som mig. Självklart men barn behöver bli sedda, bli motiverade, få lärare har lyckats att motivera mig förutom några. Ragnar Gyberg, en lärare jag hade på högstadiet som klarade av såna som mig, han såg mig, fångade upp mig och betygen blev bättre sista terminen mycket på grund av honom. Så nu skulle jag, självgod kock, 25 år, sett världen tillbaka till skolan. Kunde ju gått bättre det kan jag säga. Jag hade gett mig fan på att klara detta år galant. Jag läste på till prov, gav 100% på lektioner, praktiserade på Baltzar och jobbade extra på puben Bryggeriet, försökte vara förälder och leva samtidigt! Pompös som tusan likt de flesta kockar som "sett allt" kämpade jag med skolan.  Det gick bra, det var väl det med ödmjukhet som saknades rätt ordentligt. 
 
Minns nu hur jag haft problem med lärare i skolan. Lärare som inte orkar med jobbiga elever. Nu var jag nog jobbig igen för jag trodde att jag var bäst med alla de rätta svaren. Jag fick ett recept på sillbullar i korintsås som jag skulle tillaga. Har ni ätit sillbullar i korintsås? Har ni sett en korint ens en gång? Visst vi sjunger om pepparkakor med korinter till ögon men ingen har sett en korint sedan tidigt 70-tal. Jag har i varje fall inte ätit sillbullar i korintsås 1993. Aldrig efter heller och inte sett en enda meny med rätten uppsatt heller för den delen.
 
Jag satte glad i hågen igång med anrättningen, jag var ju så enormt erfaren kock vid det här laget och läsa innantill kunde jag ju. 
 
Utan några referenser så lagade jag upp rätten. Smakade utifrån recept tills jag trodde att det skulle vara bra. Lämnar fram tallriken till läraren som smakar på sillbullar i korintsås och godkänner. Där borde ju jag som elev vara nöjd men icke det, godkänd räcker inte för mig som kock. Jag vill ju ödmjukt vara världsmästare i sillbullar i korintsås, något annat finns ju inte!
 
Hör hur det låter, "VÄRLDSMÄSTARE I SILLBULLAR I KORINTSÅS 1993 ÄR CONNY GUSTAFSSON "! Världen skulle ta emot mig med öppna famnen, damerna skulle bli som tokiga i den nye världsmästaren, familj skulle se att jag äntligen kunde lyckas med något och inte vara misslyckad, värdelös och oönskad. Nu var det dags att bli sedd!
 
Jag frågar den trevliga läraren om smaker, konsistensen och allt är som det ska smaka eftersom jag aldrig ätit rätten!? 
 
-" Jag vet inte, jag har aldrig ätit rätten, svarar hon! 
 
Det är aldrig bra att försöka släcka brinnande olja med vatten kan jag lova. En tusendels sekund tog det för mig att skälla ut henne efter noter. Det lät som det gör när Kapten Haddock går bananas. Hur i helskotta kunde hon ge mig ett recept utan facit, vad hade jag lärt av att laga sillbullar i korintsås utan att få kritik i dess utförande. 
Att jag hade farit illa under så många år i grundskolan av att inte bli sedd bubblade upp ordentligt nu. Visst, jag skämdes senare för mitt agerande men jag står fast vid att jag i sak hade rätt. Bra lärare är engagerade och de ska hyllas för att de vill och orkar, trötta lärare uppmanas att vila lite, titta tillbaka på varför ni blev lärare. Men framförallt så ber jag er om att kunna svaret på er fråga. Ge motivering till varför eleven ska utföra ett moment, det blev enklare för mig när en lärare på gymnasiet kunde tala om för mig VARFÖR jag skulle lära mig svenska. Svenska pratade jag ju varje dag så 9 år i grundskolan kunde ingen ge mig motivering utan bara massa trista läxor. Jag behöver kanske inte säga att jag aldrig blev världsmästare i sillbullar i korintsås men jag trivdes det året trots allt och den kvinnliga läraren mötte jag tio år senare och det var som bortblåst det som hänt. Ja hon mindes inte mig alls sa hon, så skönt när lärare ser sina elever! 

 
Nu startade mitt liv som kock. Nu var jag kock, tyckte jag. Vilken idiot jag var, ett år i skolan gjorde mig lika självgod som resten av branschen. Det jag inte visste då var att jag var så sjukt långt ifrån att vara kock. Visst jag jobbade som kock, men jag var ju snickare också. 2 år skulle jag ge kockyrket innan jag skulle tillbaka till byggen. Bara 2 år med dålig lön, dåliga arbetstider men så roligt det skulle bli!