En epilog är en eftertext, en berättelse när boken eller filmen är slut, jag ser nu slutet på historien som kock. 30 år i år, ett jubileum som jag njuter av. Även om jag hoppas kunna få fortsätta i många till så är det ändå mot slutet, det blir inte 30 år till hur mycket jag än skulle önska!

Fjärde kapitlet på epilogen!
Året är 1994, utbildning är avklarad till lärarens stora glädje. Nu hade jag blivit lika självgod som alla andra kockar, det var inget som kunde hindra mig! Oavsett brist på rutin, brist på kunskap, brist på erfarenhet så var jag kock, en otroligt duktig sådan. Fy faan så inskränkt jag var i mitt tänk, ödmjukhet är inget som en nybliven kock har med sig. Kaxighet sprutade likt en champagne när en Formula 1 förare vunnit. Jag lärde mig verkligen hur en kock skulle vara utav de äldre kockarna, laga mat var inte lika viktigt som attityd. 


Tv-kockar var inte direkt några rockstjärnor på den tiden, Ria Wägner hade stått på bästa sändningstid och kokat potatis i tv. Förebilder var få så det blev de kockar man jobbade med som satte ribban på åtminstone mitt sätt att vara. Penalism, elakheter var en vardag. Kamelerna (serveringspersonal) skulle hålla käften, bära ut varma tallrikar, klagades det på värmen höjde köksmästaren bara värmen på skåpet där tallrikar förvarades under service. Där fick man känna av uttrycket att få "en släng av sleven"! Den sleven kunde köksmästaren slå i metallbänken med eller på knäskålen om man hade otur. Vägen hade nu startat som kock. 


Preben och Preben var ju två andra kända Tv-kockar som roade oss!

Baltzar i Motala blev första jobb efter utbildningen 1994 men också några månader i Medevi Wärdshus. Båda ställena gav mig så mycket i min start som kock. Två år skulle jag ge detta dåligt betalda yrke innan jag gick tillbaka till byggbranschen. 
-94 var en fantastisk sommar, fotbolls VM och solsken närapå dygnet runt, minnena förstärks av hur allt var. 
Medevi var kul, kungamiddag, stora bröllop, mycket gäster, för mig som kock var det annorlunda än att laga 200 portioner lunch på Baltzar. Det var 2 världar av det bästa och Sverige ångade på i fotbolls VM, kock på dagarna och kung på nätterna, nattliga bad i fontänen i Stadsparken, vem kunde ta ner en sån självgod kock då?
Sverige kom trea i VM, hösten kom och Baltzar blev mitt jobb. Köksmästaren kom och frågade om jag vill bli kock på en ny avdelning med namnet Restaurang Nordevall!


Jag hade året innan fått göra praktik på  restaurang  KB i Stockholm som då hade en stjärna i Guide Michelin. De la ett par kvistar med färsk timjan på tallriken de serverade.
Så när frågan kom om jag ville ta ett kockjobb på Nordevall med mycket kvällsjobb så frågade jag om vi kunde lägga timjan på maten?!
Den mer rutinerade kocken hade varit smartare än jag, han frågade om han fick högre lön om han skulle jobba kväll!
Jag fick jobbet med ala carte, lönen var inte så viktigt, jag skulle nu få göra pepparstekar, flambera i matsal, koka vitvinssås, lägga timjan på anrättningar, fuck off nu var jag verkligen kock! Det var spännande, glädjen sprutade och jag var nog i gränslandet till världsmästare. Jag bytte bort mitt korta midjeförkläde till bröstlappsförkläde som de kända kockar hade! Jag såg ju åtminstone ut som en kock. Bilder som jag har påvisar något helt annat i efterhand men vad gjorde det då?! Något år jobbade jag som kock där tills köksmästaren valde att hoppa av och frågan gick till mig att bli köksmästare!
Tror inte jag tänkte ens innan jag svarade ja!
Självklart skulle jag ju vara köksmästare, jag hade ju gjort praktik på KB med timjan, JAG hade ju sett världen! 
Vem kunde vara mer lämpad än jag att bli köksmästare på Baltzar och Erik Nordevall?!
Det förstår ni nu, självgod som bara en kock kan vara så fanns det ju ingen annan JAG!
Där stannade jag tills ägaren köpte den anrika restaurangen Neptun i Motala. Ja det fanns faktiskt anrika restauranger i Motala förr. Neptun hade varit en fantastisk oas för Motalaborna tidigare men levt en dyster tillvara under ett decenium eller två. Nu jävlar skulle det höjas till skyarna. Ägaren hade en idé om att ha lunch, ala carte samt en show 2-3 kvällar i veckan. 
Musiker plockades in, menyer skrevs, det var en fantastisk tid.

Artister med vår vanliga serveringspersonal skulle servera gäster. Jag skulle styra köket, jag hade ju vana nu, erfarenheter som få besatt av vid denna tid. 200 lunch om dagen, 30 middagsgäster samt ett par dagars praktik på KB i mitt CV! Självgod, ja men det är ju klart, jag var ju kock! Vilken succé det blev, fullt av gäster varje kväll, köket under min ledning satt i skiten vareviga kväll. Med bristande erfarenhet så kunde jag ju inte se mina brister och hjälpa medarbetare ur detta. Samma misstag varje kväll, menyn var för många moment på men jag kunde inte inse det. Att göra en plankstek tog inte många minuter, men att göra 50 stycken tog en väldigt massa tid. Alla gick inte ens in i ugnen. Sen var det 50 andra rätter som skulle ut till gäster. Det bästa var ändå att mitt självförtroende inte fick ett uns av krackelerar.
 
 Nära på synd att jag inte rökte, fy fan vad häftig jag hade varit då. Släntra ut personalingången i mörkret, tända en cigg lite nonchalant, dra några djupa bloss och självgod glida in på en bar och svepa några järn.
Men vi hade faktiskt några gäster som var nöjda trots allt, dessutom så lärde jag mig mycket men så jädra bra var jag inte. Sommaren -97 så når hybrisen nya höjder, jag var klar med Motala, det var dags för Stockholm att få ta del av min talang som kock! Jag bestämde mig för att söka jobb. Jag skrev en ansökan som sedan kopierades i 20 talet exemplar! Skickade iväg dessa brev och väntade på att någon skulle ringa i min tegelsten till mobiltelefon. 
Ett enda svar fick jag från Pontus i Gamla stan!
-Vi tackar för din ansökan men just nu behöver vi ingen kock, vi sparar ditt brev till ett senare tillfälle!
Inte ett jobb hade jag fått. Så jag letade i annonser och hittade ett jobb på Söder. Katarina Matbod blev mitt första jobb den 4 januari 1998. Nu skulle jag visa Stockholm vem jag var. Jag skulle få lära mig mer, utvecklas på ett sätt som skulle bli toppen. 2 år skulle jag ge Stockholm sen skulle jag hem och bli snickare igen. 2 år med hårt arbete men jag behövde testa lite gränser. Det har alltid varit 2 år, men -98 hade jag gjort 5 år. Nu skulle jag bara ge 2 år till innan jag var helt klar med arbetet som kock. Jag var ju snickare trots allt.