Matlagning handlar om råvaror, bra råvaror som odlas eller föds upp på bra sätt. En ko som får springa fritt, äta gott och leva länge smakar så mycket mer än kossan som står inomhus och har ett trist liv. Lika är det med höns, så därför skaffade vi höns och en tupp. En stor, ståtlig tupp som fick namnet Coq au vin, det namnet med tanke på en god gryta med vin, lök, bacon, timjan, rosmarin och vitlök. Coq au vin förde ett jädra liv, redan halv 4 på morgonen började han inifrån  hönshuset gala så han väckte upp mig. 
 
 
Han var ruskigt nära grytan vissa mornar, närmare än vad han förstod, jag kunde nästan känna doften ifrån köket när han gol som värst. Men Coq au vin var en bra tupp, han lät sina hönor äta först när de sprang runt i skogen, på vägen, i trädgården, han höll vakt över dem. Skyddade dem mot faror. Men så i förra veckan hände det, samma dag som Queen Elisabeth gick bort. Min sambo möttes av en förskräcklig syn när hon kom hem. Tuppen levde men var illa tilltygad, han låg där med bruten vinge, något hade ätit av honom men blivit skrämd att fly. Alla hönsen var borta utom en höna som satt i hönshus och var skrämd. Tuppen hade försökt rädda flocken men var så skadad att svärfar fick rycka ut och med en slö yxa ta Coq au vin av daga. Det blev ingen gryta av honom, han fick en hadersam begravning värdig en krigsveteran som stuppat i strid. Inte ett öga var torrt på de närmast sörjande. 
 
 
Men sedan hände något oväntat, en efter en kom hönsen tillbaka till hönshus, vissa lite tilltuffsade men de levde, den sista kom tillbaka efter 2 dygn, legat och gömt sig i skogen. Alla 9 hönsen levde, tuppen hade gjort det han skulle göra. Strida mot det som hotade flocken tills han dog. Förmodligen var det en ung hök som försökte ta höns. Men där fick han faktiskt tänka om. Lite som puttefnasket Putin mot Ukraina, det går inte så enkelt.
 
Vi bestämde oss direkt, vi måste ha en tupp. En tuff sådan som kan försvara flocken, spana och göra hönsen säkra. En som sätter fart på de lata hönsen, de gör inte många knop när Coq au vin är borta. En stolt, hård tupp som tar fajten mot det som hotar, en maskulin tupp som sätter på hönor i tid och otid, där har inte samtyckeslagen riktigt nått ända in i hönshusen kan jag lova. 
 
Sagt och gjort, en tupp med tillhörande höna hittades på en marknad för höns. Den enda tuppen som var vuxen köptes till gruppen. Orpington, så fin, ser lite ut som fluff-fluff, en sån som man lägger om halsen en galakväll. 
 
 
Problemet är att han är väl inte direkt som Paolo Roberto i sin framtoning. Känns inte som att han vill slåss eller ge hönorna ett nyp, han kan ju inte ens gala. Låter mer som ett snett hjul på en barnvagn. Ja, jo, jag får ju sova men han ska ju försvara flocken, ge hönsen kärlek så de blir gravida. Min sambo döpte dessa två individer till Charles och Elisabeth, skulle nog hellre kalla den "tuppen" för Babsan. Den tuppen uppför som värsta dragqueen. Går så där utstuderat som bara Babsan gör, vacker i sin fjäderskrud som Babsan är, slåss säkert lika feminint som Babsan skulle göra. Den tuppen skulle nog lika gärna fungera som sällskapsdam på engelska landsbygden på 30 talet. Otroligt fin men någon Paolo Roberto det är han inte, damerna blir inte uppvaktade alls nuförtiden. 
 
Men nu fick vi ju för många höns, vi hade ändå bestämt att ta bort gamla höns för de nya kycklingar som fötts under sommaren. Yxan skulle slipas, brännvin inköpas för en slaktarsup måste ju inmundigas var gång bilan nått huggkubben. Hela dagen tog jag mod till mig, kan inte döda något, jag är definitivt inget ämne för "Grabbarna på Fagerhult", fick för många år sedan jägarexamen av en god vän, skrev nästan fullt på provet, ett enda fel men skytteprovet avstod jag. Döda är inte min grej. 
 
Så jag hämtade den slöa yxan som svärfar svingat några dagar innan mot Coq au vins nacke. Slipade den riktigt vass, funderade över det jag lyckats googla kring slakt. Det var ingen som beskrev supen, kanske de hymlar kring den härliga snapsen fylld till brädden i ett glas med hög fot. Snaps måste drickas ur glas med hög fot. De där trista, jämntjocka glasen är inget annat än just trista. Ett spetsglas måste det vara.
 
 
Min sambo ville inte titta på men lovade att passa upp med glaset fyllt upp till brädden. En höna som blivit lite tilltuffsad fångades in. Fy faan, nu skulle det ske, skulle jag fixa det? Tankar for runt i skallen, höna var stressad, jag var stressad, min sambo var stressad bakom hörnet på huset. Från fångst till att den nyslipade bilan föll var mindre än 20 sekunder men tankar for runt. Yxan tog hönan av daga med omedelbar verkan. Min sambo kom runt hörnet med ett brännsvinsfyllt spetsglas gråtandes, jag står där med en höna i handen och skrattar. Det skrattet var inte glädje utan av sorg, chock och över att sambo grät. Det borde vara jag som grät men kände inget av den oron inom mig. Glaset tömdes och kände att det gick bra. En andra höna hämtades, då kom oron, den där känslan att jag dödade något, känslan över stressen på nästa höna de sista 15-20 sekunder den skulle få leva. Bilan föll, hönan dog omedelbart. En ny snaps kommer runt hörnet och sväljs ner men inte med lika självklarhet känner jag. Tredje hönan ska hämtas, usch, jag vill inte men vet att jag måste. Min sambo har redan hämtat både flaska och glas inser jag. Hon mår inte bra, det ser jag, hon gillar inte brännvin men ser att hon häller upp ett halvt glas till sig själv. Jag måste göra detta nu men tvekar. Hämtar hönan, svingar yxan och hönan är död, glaset höjs mot mina läppar och töms direkt. 3 höns, 3 slaktarsupar blev det. Det blev ett fjärde glas men det tog jag bara som stärkare den stänkaren. Svärfar hade en slö yxa och fick ingen slaktarsup, den får han en annan dag.
 
Hönsen flåddes för att frysas ner och ätas senare, måste erkänna att det kändes inget, det är ju faktiskt sånt jag gör i min proffision som kock. Men tankarna fanns där vad jag hade gjort och om jag nu skulle kunna äta dessa djur som vi haft i 5 månader. Jag var glad att jag hade löst uppgiften men tacksam att det inte var fler. Det var omtumlande kväll och tankar for i huvudet när jag la mig i sängen. Min sambo sov redan när jag började räkna på hönsen. Tog jag rätt antal, vi skulle minska flocken inför vintern. Då kom jag på att vi just inköpt en ny höna med namnet Elisabeth som jag glömt räkna in, det skulle varit en fjärde höna som lagts i frysen. Med den tanken om en fjärde höna skulle avlivas så kunde jag ju åtminstone försvara den fjärde snapsen för den kvällen.
 
Vi vet att vårt kött fått leva det bästa liv de kunnat leva, bara krydda upp med curry nu och äta. Men tror inte att jägarexamen är min grej, inte just nu i varje fall.